Jag ligger på britsen och väntar på ultraljudsläkaren. Tiden har saktat ner och sekunderna går långsamt. Jag noterar att en av takplattorna har en fläck, jag tänker att en sån där vit tvättsvamp troligtvis skulle ta bort den på ett kick. En lampa av fyra är trasig, rullgardinen för fönstret dras nog aldrig upp i det här rummet. Det är tyst i rummet och jag hör suset från ultraljudsmaskinen pulsera jag hör även när ljudet övergår till ett mer monotont susande.
Jag hittade en liten knöl i bröstet för några dagar sedan. Det är fascinerade och skrämmande hur tankarna har snurrat sedan jag upptäckte den. Det är som att få direktkontakt med själen, med sina innersta tankar så som existentiella frågor. Jag har hållit mig ganska lugn och tänkt att det troligtvis inte är någon fara, men även tänkt ”TÄNK OM”.
Tänk om det är bröstcancer, vad händer då? Ska jag operera bort den lilla knölen eller måste man ta bort hela bröstet, tänk om jag har metastaser, om jag behöver operera kommer jag vara utan mitt bröst då. Behöver jag ta cellgifter. Tänk om jag långsamt skulle bli så sjuk så jag tynar bort, att livet skulle rinna ur mig. Jag får en känsla av att det skulle kännas orättvis, inte orättvis att jag önskar någon annan det ödet, utan orättvist att jag inte skulle få fortsätta leva.
Men jag får även tacksamhetskänslor för vilket fint liv jag har och vilka vackra människor jag har runt omkring mig och att jag faktiskt är ganska stolt över mig själv.
Läkaren kommer in och presenterar sig. Han sätter sig vid ultraljudsmaskinen och börjar undersöka. Det här är tredje undersökningen, första en läkare som undersöker knölen, den andra en sköterska som utför mammografin och tredje och sista är ultraljudet. 3 olika rum 3 olika personer och 3 gånger som tröjan tas av. Jag får slutresultatet bara 60 minuter efter att jag gått över tröskeln till avdelningen. Läkaren börjar förklara och slutligen konstatera att det inte är någon fara. Jag börjar andas igen.
TÄNK OM, jag nonchalerat knölen och det senare visat sig varit ett dumt beslut. Jag är så tacksam för att det inte var något MEN jag är även tacksam för att jag tar min kropp och mitt liv på allvar och bokade undersökningen. Hur läskigt det än var.
Jag tror att jag med den här veckan snuddat vid de känslor som en drabbad person upplever. Det är givetvis så att det är högst individuellt hur man reagerar i ett sådant tillstånd och det har jag full respekt för. Jag har följt sjukdomen på nära håll och det var otroligt tufft.
Kära kvinnor! Håll koll på brösten, och gå till läkaren. Känner man en knöl, så är det bästa att få sjukvård så fort som möjligt.